Min mor och far växte upp på lantbruk i södra Småland. Redan som barn fick de hjälpa till med jordbruket. När något behövde göras, gjorde man det. När något gick sönder, löste man det. Arbetsamma dagar och en praktisk inställning formade ett pragmatiskt och jordnära synsätt.

När de skaffade en egen bondgård, förde de över detta till mig och mina syskon, vilket gjorde att vi redan i tidig ålder fick hjälpa till. Många svenskar har föräldrar eller mor- och farföräldrar med liknande bakgrund – en uppväxt präglad av lantbrukets vardag, vilket formade ett perspektiv där arbete, ansvar och risk var självklarheter. Kontrasterna mellan generationerna har lett till helt olika synsätt i hur vi ser på just dessa saker idag.

På ett liknande sätt kan vi se tydliga kontraster inom byggbranschen, särskilt när det gäller synen på arbetsmiljö. Under Sveriges ekonomiska guldålder – från 1950-talet till mitten av 70-talet – byggdes det som aldrig förr. Det fanns en genuin bildningsgrund i befolkningen, tack vare en väl genomtänkt läroplan som möjliggjordes genom införandet av folkskolan. Även det praktiska kunnandet och tillvägagångssättet i ett traditionellt väldigt agrart land var omfattande.

Denna praktiska kunskap var självklar i en tid där den dagliga verkligheten krävde den. Idag är den allt mer ovanlig. Sammanfattningsvis fanns det en stark grund för att bygga – inte bara bland ingenjörer, utan även bland yrkesarbetare. Den genuina kunskapen om att förstå och praktiskt kunna utföra ett arbete är något som var mer naturligt då. Idag i vår digitaliserade samtid är detta mer eftersökt, vi lägger allt mer tid på att utbilda oss inom områden som är allt annat än praktiska.

Sveriges naturtillgångar i kombination med folkets dåvarande förutsättningar lade grunden för en stark byggindustri som möjliggjorde försörjning för många familjer. Men utvecklingen hade en baksida.

Statistik från Arbetsmiljöverket visar att mellan 1955 och 1975 omkom över 6000 kvinnor och män i arbetsplatsolyckor. Man arbetade med asbest utan skydd. Man stod utan hörselskydd i bullriga miljöer. Man lyfte tungt utan hjälpmedel. Man stod på höjder utan fallskydd. Skadorna kom smygande – värk i kroppen, nedsatt hörsel, dammlunga, belastningsskador. Sådant som inte märktes dag ett, men som slog hårt efter tio, tjugo, trettio år. Den mänskliga kostnaden var hög – ofta osynlig, men närvarande.

Detta var inte ett resultat av slarv, utan för att man inte visste bättre – och för att man ofta prioriterade att jobbet blev gjort, inte hur det gjordes. Den praktiska erfarenhet som många bar på var sällan kopplad till medvetenhet om riskhantering. När arbetsmiljölagstiftningen skärptes i slutet av 70-talet, och inspektörer och skyddsombud fick ökade befogenheter att stoppa farliga arbeten, började olycksfallen sjunka. Det togs fram lagar och regler som skyddar. Det handlade inte om att krångla till det – det handlade om att folk inte skulle dö på jobbet.

Om du genomlidit denna historielektion ska jag nu koppla an till vår samtid. Vi är idag mer digitaliserade, mer teoretiskt utbildade – och som en konsekvens, också mer byråkratiska. Byggbranschen har sett en enorm ökning i administration, inte minst när det gäller arbetsmiljöarbete.

När jag pratar med byggledare och yrkesarbetare finns en utbredd skepticism inför all den byråkrati som tillkommit. Pendeln, som tidigare stod still, har slagit över helt. Många entreprenörer känner sig kvävda av alla krav: riskbedömningar, arbetsmiljöplaner, arbetsberedningar och annan dokumentation. Det finns en stor diskrepans mellan dem som strategiskt formulerar regler och de som leder eller utför arbetet. Detta orsakar missförstånd, frustration och ineffektivitet.

Jag förstår klagomålen. En stor del av mitt arbete handlar om att visa på nyttan i det vi gör, att hitta en rimlig nivå på åtgärderna och förklara vad lagen faktiskt kräver.

Med detta sagt vill jag inte förringa ovannämnda. Det är viktigt att komma ihåg att alla regler har ett syfte. Precis som föräldrar sätter gränser för sina barn, mår även vuxna bra av tydliga ramar. Det ger en plan på hur man ska agera på ett genomtänkt sätt, snarare än ett spontant sätt som skulle blivit fallet.

Byggbranschen är och har alltid varit olycksdrabbad, just för att arbetsplatsen ständigt förändras. Byråkratin är inte i sig en stoppkloss – när den används rätt, är förankrad i verkligheten och känns meningsfull, är den tvärtom ett stöd.

Mina mentorer och projektledare har lärt mig vikten av att behålla kontakten med verkligheten. Att inte glömma min bakgrund som yrkesarbetare. Det farligaste vi skrivbordskrigare kan göra som arbetar med arbetsmiljö – eller inom alla teknikområden – är att tappa förankringen med verkligheten.

En kollega sa när han slutade sitt jobb: ”Jag måste få känna grus under dojjorna igen.” Efter för lång tid på kontoret, utan kontakt med verkligheten, blev längtan tillbaka till det konkreta stark. Det är lätt att överbyråkratisera sådant som i grunden är enkelt. Då slösar vi inte bara tid och resurser – vi tappar också det sunda bondförnuftet.

Att lyckas förena det pragmatiska tillvägagångssättet hos erfarna byggledare med den dokumentation och byråkrati som faktiskt bidrar till säkerhet och struktur – det är nyckeln. Det kräver att vi lyssnar på de som har erfarenhet, att vi förankrar beslut och bygger system som håller i längden.

Vi är ofta snabba med att utreda saker – och ibland är det precis vad som behövs. Men allt behöver inte gå fort. En klok ledare vet när det är dags att pausa och när det är dags att agera. Genomtänkta processer minskar risken för dyra misstag – särskilt om vi lyssnar på dem som står närmast arbetet.

När jag skriver detta frågar en byggledare om jag ska med ut på bygget. Jag svarar: ”Nej, jag måste skriva klart min arbetsmiljötext.” En fot i verkligheten, var det.

Precis som med allt här i livet är det viktigt att kunna prata om saker – även när man inte tycker lika. Det handlar inte om att välja mellan byråkrati eller handlingskraft. Det handlar om balans. Det ska vara lagom.

Att kunna planera noggrant, men ändå stå med gruset under dojjorna. Att låta ackumulerad erfarenhet, eftertanke och sunt förnuft fortsätta vara våra viktigaste verktyg i arbetsmiljöarbetet.