Tidigt på morgonen 1965 fick räddningsarbetarna kontakt genom ett borrhål i tunneltaket vid Skanstull. I två dygn hade man sökt efter livstecken efter tunnelraset. När kontakt väl etablerades kom, till hela landets glädje, en lapp upp genom borrhålet:

“Både Kjelle och Sören är schyssta. Skicka ned lite käk!”

De fick bland annat frukost bestående av kokt ägg och skinka, en morgontidning -och flera dosor snus som efterfrågades. Efter att vatten pumpats bort kunde de till slut räddas ut oskadda. Ett av få ras med lyckligt slut.

Den händelsen hör hemma i en längre berättelse om Stockholms underjordiska byggande. Redan på 1930-talet inleddes arbeten som lade grunden för det vi i dag kallar tunnelbanan: den 1 december 1932 möttes bergarbetare under Södermalm efter månader av sprängningar i ett symboliskt handslag efter hårt, dammigt och riskfyllt arbete med handhållna borrar, sprängsalvor i skört berg.

Under 1950- och 60-talens Stockholm genomfördes därefter omfattande underjordsarbeten. Staden växte; tunnlar sprängdes och tunnelbanan byggdes ut i snabb takt. Men att bygga under Stockholm har aldrig varit enkelt: lera, grundvatten, gamla pålningar och byggnader på känsliga konstruktioner ställde (och ställer) stora krav på teknik och säkerhet. De tekniska
lösningarna var ibland avancerade långt före sin tid. Vid arbetet med Hötorget-Slussen 1953 sänktes stora tunneldelar, så kallade kasuner, ned genom tjocka lerlager. Under Riddarhuskanalen arbetade dykare i mörkt, lerfyllt vatten för att förankra spont och gjuta betong.

När tunnelbygget vid Hötorget–Slussen avslutades 1957 hyllades det som en nationell prestation, samtidigt hade fem arbetare omkommit, flera skadats och några invalidiserades för livet. Det speglar en tid då risker i större utsträckning betraktades som en ofrånkomlig del av stora byggprojekt.

I dag styrs branschen av en nollvision för dödsolyckor och ett systematiskt arbete för att förebygga även allvarliga tillbud och frånvaro olyckor. Den förebyggande systematiken har blivit och är grunden. Det visar hur synen på risk och ansvar har förändrats över tid och påminner om hur långt branschen har utvecklats. 

Räddningsinsatsen 1965 vid Skanstull leddes av den 35-årige brandkaptenen Olle Johansson. Kollegorna beskrev honom som lugn och med en självklar pondus. Själv ville han inte utmåla sig som en hjälte:

”Det var grabbarna som fick slita. Jag var bara med för att hålla uppsikt över dem och se till så att ingen blev skadad.”

Johansson visade vad ansvar i en riskmiljö innebär: närvaro, lugn och tydligt ansvarstagande. Men säkerheten får inte vara personberoende, den måste vara systemberoende. Därför arbetar vi i dag systematiskt förebyggande, så att säkerheten inte ska bero på mod eller erfarenhet utan på struktur och planering.

Händelser som Skanstull bidrog till förändringar, under 1970-talet utökades kommunernas räddningsansvar, vilket gav bättre resurser för insatser vid ras och andra nödlägen. Men den största förändringen är förebyggandet. Idag bygger vi utifrån geotekniska undersökningar, identifierar särskilda risker i planeringsskedet, upprättar arbetsberedningar och bedriver
systematiskt arbetsmiljöarbete. Tydlig ansvarsfördelning mellan byggherre, entreprenör och byggarbetsmiljösamordnare samt övningar och regelbunden samverkan med räddningstjänst gör dagens underjordsbyggen betydligt säkrare. 

Det ovan beskrivna arbetssättet har bidragit till en helt annan säkerhetsnivå i dagens projekt där dödsolyckor inte accepteras som en del av priset för framdrift.

Riskerna finns kvar, men skillnaden är att säkerheten i dag inte ska bero på mod, tur eller hjälteinsatser utan på struktur, planering och ansvarstagande.

Läs mer om hur vi i affärsområde arbetsmiljö arbetar på Atrax här.